Tandläkarskräck

Cirka 10% av Sveriges befolkning lider av tandläkarskräck (latin odontofobi). Det innebär att man hyser en stark rädsla för att gå till tandläkaren, sitta där och se instrumenten och framför allt känna smärta.

Fobin gör naturligtvis att man undviker att gå till tandläkaren, vilket i slutändan leder till sämre tänder och mycket höga tandvårdskostnader när man väl måste laga tänderna.

Hjälp mot tandläkarskräck finns

Vad känslorna grundar sig i varierar, men ofta har patienten i fråga dåliga erfarenheter bakom sig, förknippade till tandläkarbesök. Dessa negativa associationer kan man ofta jobba bort med hjälp av samtal och eventuellt hypnos.

Det finns idag särskilda team, bestående av både psykoterapeuter och tandläkare, som arbetar med tandvårdsrädda. Det finns även speciella kliniker för denna typ av fobi, där åtgärder såsom en lugn miljö och ständig kommunikation vidtas för att skapa en så positiv upplevelse som möjligt för patienten.

Den personal som arbetar på dessa kliniker är väl införstådda med att vården i den mån det är möjligt ska ges på patientens villkor, i den takt som känns okej för just honom eller henne. I värsta fall kan patienten erbjudas narkos, det vill säga total nedsövning.

För en person med tandläkarskräck är känslobilden mer komplex än enbart rädsla för undersökningsrummet. Obehaget involverar ofta skam för att man inte sökt vård på länge, och för sin fobi över huvud taget. Har man väl insett att man faktiskt lider av tandläkarskräck har man kommit en bra bit.

Acceptera sina fobi är första steget

Efter att ha accepterat detta faktum väntar nästa steg: att söka hjälp. Detta innebär för många en stor utmaning, så att först prata med någon närstående för att avdramatisera det hela kan vara en god idé. För att komma i kontakt med ett kunnigt team kan man leta på internet, i Gula Sidorna eller bland annonser i tidningen.

Även sjukhustandvården ska kunna erbjuda vägledning så att man får rätt hjälp. För att ha rätt till speciell vård ska man bedömas som ”extremt tandvårdsrädd”. Det gör man om man trots ett långvarigt behandlingsbehov har undvikit att söka vård, samt en eller flera gånger har blivit tvungen att få narkos på grund av sin tandläkarskräck.

Man ska också ha genomgått någon typ av utredning – både hos tandläkare och legitimerad terapeut – som visat att man lider av allvarlig tandvårdsrädsla.

För att få ersättning för den speciellt anpassade behandlingen måste den utföras av expertis med erfarenhet av tandvårdsrädda patienter. Villkoren och kriterierna för att räknas som ”extremt tandvårdsrädd” varierar dock från landsting till landsting. Om man inte skulle uppfylla dem, men ändå vara i behov av hjälp, finns det hos vissa tandläkare möjlighet att få dela upp betalningen.

Vilken sorts hjälp kan man då få mot sin tandläkarskräck? Personalen på dagens kliniker är oftast vana att bemöta denna typ av patienter, och vet att anpassa sitt bemötande efter individen.

Förutom att samtala om rädslan kan såväl lustgas som lugnande läkemedel erbjudas för att underlätta själva behandlingen. Som tidigare nämnts kan man också få narkos, även om detta är inte något man erbjuder i första hand utan bara om det verkligen blir nödvändigt. Detta på grund av de risker som patienten trots allt utsätts för vid nedsövning, anestesi.

Hypnos kan också vara ett alternativ till hjälp, och praktiseras av tandläkare som utbildat sig speciellt inom området.

Själva hypnotiseringen sker innan ingreppet påbörjas, och innebär att patienten försätts i ett lugnt tillstånd där han eller hon fortfarande registrerar vad som sker, men inte längre bryr sig om det. Denna teknik lärs in allt eftersom, för att så småningom behärskas helt av patienten som då på egen hand kan hantera sin fobi.